Månadens författare

Hej, Carina Aynsley! Berätta, vad har du för anknytning till Sundsvall?
Jag träffade en man från Sundvall via en dejtingsajt och när vi gifte oss år 2012 flyttade jag upp från Gävle. Nu bor vi i Nolby, strax söder om stan.

Du kallas Super-Carina. Var kommer det smeknamnet ifrån?
En systerdotter (nu 23 år) sa en gång för många år sedan: ”Moster Carina, du är en riktig supermoster”. Senare blev det Super-Carina och det har liksom hängt med under alla år.

Hur länge har du skrivit?
Jag har skrivit i stort sett hela mitt liv: dagbok, sångtexter om hjärta och smärta, kärleksnoveller till Starlet. Som barn och ung hade jag många brevvänner i Sverige och utomlands. Ett av mina önskeyrken som barn och ung var bibliotekarie, då skulle jag få arbeta med ord och bokstäver. Så blev det inte, däremot är en av minan professioner skrivtolk för hörselskadade, vilket innebär att jag i olika situationer skriver ner allt som sägs och den som behöver stöd i hörandet kan se vad som sägs. Så – jag skriver inte bara böcker.

Du skriver både noveller och romaner. Hur lägger du upp ditt skrivande? Ser förberedelserna olika ut för de båda genrerna?
Noveller är svårt, tycker jag. En novell är samma sak som en roman, men så mycket kortare. Jag, som är detaljmänniska, tyckte det var jobbigt att behöva skala av så mycket av handling, gestaltning och innehåll – MEN samtidigt behålla själva kontexten. När jag så småningom bestämde mig för att skriva roman fick jag problem åt andra hållet. Jag hade lärt mig att sammanfatta och dra ner så mycket att jag i stället fick jobba hårt för att fylla ut boken. I mitt fall är det fler förberedelser när jag skriver novell: mer tankearbete, noggrannare synopsis och närmast oändlig redigering (kill your darlings). När jag skriver roman kan det kännas som en lättnad, jag kan bre ut mig hur mycket som helst eftersom det oftast inte finns en begränsning i antal ord.

I din bok Ajj La Vjoo skildrar du livet för barnhemsbarn i Nepal. Hur kommer det sig? Vilken research gjorde du innan och under?
Jag bestämde mig en dag att jag skulle göra någonting ”riktigt” och valet blev att åka till Kathmandu och jobba som volontär med gatubarn. Varför vet jag inte, ibland tror jag att saker och ting i livet är förutbestämda. Sagt och gjort, tre dagar före julafton 2011 klev jag på ett plan på Arlanda och resten finns att läsa i boken, Ajj La Vjoo – 90 dagar i Nepal. Det är en bloggbok, fylld med foton och dagboksanteckningar under ett kvartal på barnhem och kloster. Nepal blev som mitt andra hemland och hittills har jag varit där totalt femton gånger.

Du har skrivit två böcker om två grannar. De beskrivs som feelgood med fart. Varifrån har du fått inspirationen till dessa böcker? 
Just Grannarna har viss verklighetsbakgrund. En kompis flyttade till sin drömprins i norra Finland och fick en riktigt otäck granne på köpet. Jag ”fick” grannen av min kompis tillsammans med en lista på jäkelskap han ställt till med och det mesta finns med i de två böckerna. Även en och annan av mina egna grannar har slunkit med.

Jag valde att ge ut dem i pocket, eftersom många föredrar det mindre och lättare formatet. Dessutom blir det billigare för kund. Förlaget hade svårt att genrebestämma dem så till slut blev det ”tragikomisk, romantisk spänningsroman”.
Redan ett par veckor efter utgivning började läsare ropa efter del tre. Det var inte min plan från början, men det är klart att jag började skriva på nya grannäventyr och nummer tre, Grannar … änglar och demoner är tänkt att ges ut i slutet av maj. 

Hur jobbar du med dina berättelser? Hur ser du din skrivprocess ut? Har du ett synopsis eller skriver du intuitivt?
Det är olika. Förut brukade jag anstränga mig för att göra en bra och utförlig synopsis, helt enligt instruktionsboken, men med årens lopp har jag lärt mig att det (för min del) ofta är slöseri med tid. När fingrarna hamnar på tangentbordet skriver de vad de vill i alla fall. Däremot går skrivandet mycket lättare med ett noggrant genomtänkt persongalleri och en bra tidsaxel. Får jag skrivkramp eller tycker det är trist att skriva så tar jag fram galleriet och tavlan med tidsaspekterna. Då brukar jag få idéer och / eller energi igen.

Skriver du på något nytt nu?
Del 3 i Grann-sviten är just klar och nu ska den gå några redigeringsrundor (jag har faktiskt redan börjat fundera på fyran). Jag har en påbörjad relationsroman jag längtar efter att sätta tänderna i och så vill jag skriva en autofiktion om en nära släkting med ett intressant liv. En uppföljare till min förra roman 52 år och okysst är beställd och så ska vi i Boktåget ge ut en gemensam antologi i höst. Så – JA – jag skriver på en massa nytt just nu.

Boktåget, ja! Du har tillsammans med två andra författare gjort en signeringsturné. Berätta om den!
Vi kände inte varandra när vi träffades första gången. Anna-Maria och Christoffer signerade på Vängåvans bokhandel och jag jobbade. Vi började prata, det ena ledde till det andra och några månader senare var vårt samarbete etablerat. Nu har vi turnerat tillsammans i snart ett år och planeringen för sommarens och höstens turnéer är i full gång. Vårt mål är att avverka hela landet och hittills har vi varit i Piteå i norr och Göteborgstrakten i söder.

Ända sedan min första bok kom ut har jag åkt land och rike runt på signeringsturnéer. Jag gillar att resa och träffa mina läsare. Jag har signerat med andra författare, men upplever att så många är rädda för konkurrens. Själv föredrar jag att kalla det samarbete; säljer jag så säljer du och tvärtom. I Boktåget marknadsför vi varandra och det gynnar oss alla. Vi har dessutom helt olika stilar. Vi jobbar hårt under våra turnéer, vissa dagar har vi tre signeringar, men vi har väldigt roligt.

Mina fyra senaste böcker är traditionellt utgivna på ett fint förlag i Hälsingland, Bokförlaget K&R, men eftersom jag tycker om att turnera och träffa mina läsare köper jag ut ett gäng böcker från förlaget då och då.

Har du något tips till den som vill börja skriva böcker?
Skriv, skriv, skriv! Tro på dig själv och bry dig inte om besserwissrar. När det blir dags för utgivning däremot ska du göra dig själv en tjänst och ta hjälp av proffs, alltså inte föräldrar och kompisar. Nej, anlita en (välrenommerad!) lektör åtminstone. Du har större chans att bli antagen av ett förlag om de ser att du lagt ner lite möda på ett genomarbetat manus. 

Namn: Olle Håkansson.
Ålder: 66 år.
Bor: Granloholm, Sundsvall.
Arbete: Pensionerad systemutvecklare och IT-chef.
Idrott: Tvåfaldig svensk mästare i curling.
Bästa deckare: Kastanjemannen av Søren Sveistrup.

Hej Olle! Berätta, vad har du för anknytning till Sundsvall?
Jag är född i Sundsvall 1956 och har levt hela mitt 66-åriga liv här. För att vara noga så är jag född i Skön som fram till 1965 var Sundsvalls grannkommun. När det gäller avdelningen för värdelöst vetande kan jag berätta att gränsen mellan Sundsvall och Skön gick vid Västergatan, därifrån har den gatan fått sitt namn och därav byter också Hagavägen namn till Tivolivägen just där…

Jag är uppväxt i ett äldre trähus i Haga och gjorde hela min skolgång på den norra sidan av staden. Först Tomteskolan, sedan Hagaskolan och så Katrinelunds gymnasium. Efter det IT-studier på Högskolan nere i centrum som grundade för 43 års fantastiskt yrkesliv inom just IT-sektorn som är så stark i Sundsvall.

Det har faktiskt aldrig funnits någon anledning för mig att flytta härifrån. Sundsvall är min stad! Lagom stor och det är nära till allt. Gott om idrott att titta på (GIF Sundsvall!) och att kunna utöva själv. Många vänner har bott kvar i stan och till min och min frus stora glädje har två av våra tre barn flyttat hem till Sundsvall efter många år i andra delar av landet.

Till sist kan jag lägga till att mitt barnbarn Freja är den 16:e generationen på raken som lever och bor här i Medelpad. Det är ganska uthålligt får man väl säga

Vilket mordvapen föredrar du?
Att gjuta in offret i betong. Det är otäckt och skapar säkert obehagliga känslor hos läsaren.

Varför skriver du just deckare?
Jag bar på en livsdröm att skriva någon form av roman och min huvudkaraktär Wayne kom liksom till mig av sig själv. I och med att han är utredare/kommissarie så blev det just deckare.

Vilken av dina karaktärer var skönast att ta livet av? Och varför?
Ingen av dem. Kan inte svara annat. Det blir nödvändiga händelser för berättelserna men det har inte känts bra med någon av dem.

Hur många har du tagit livet av (i dina böcker)?
Sex stycken i tre böcker. Två per bok, det är väl lagom?

Har du någon favorit-deckare på teve?
Många. Shetland till exempel. Men jag väljer att rekommendera två stycken som kanske inte är så kända. Dels Keeping Faith med fantastiska Eve Myles i huvudrollen. Sedan också The Missing som finns i fyra säsonger. Där spelar Tchéky Karyo huvudrollen som Julien Baptiste, expert på att finna försvunna personer. Särskilt andra säsongen är sjukt spännande med fantastiskt skådespeleri av Karyo. Jag har för övrigt använt Julien Baptiste som bifigur i två av mina böcker.

Om du själv läser eller ser en deckare, har författandet hjälpt dig att lättare räkna ut vem den skyldiga är?
Absolut! Jag brukar kunna peka ut den mest osannolike som den skyldige. Det är där man ska leta…

Hur gör du för att sätta dig in i ”den skyldigas” hjärna?
Man måste sätta sig in i alla karaktärernas hjärnor, den skyldige kanske är lättast att tränga in i. Alla brott har en orsak, den får man hitta på och plantera i hjärnan på den skyldige.

Var får du inspiration ifrån?
Allt. Allt jag läser, ser och hör. Den minsta lilla grej kan skapa inspiration till en story.

Vilket är det perfekta brottet?
Bara att titta på filmen Inside Man. Där klär rånarna ut alla bankkunder och personalen i samma overaller som rånarna har själva. Sedan kan de lugnt vandra ut.

Kan du själv känna obehag när du skriver en riktigt läskig scen?
Ja faktiskt. I bok två skulle jag beskriva en pedofil, det var motbjudande och svårt. I den aktuella tredje boken är det både kraftigt våld och en påbörjad våldtäkt, det var lika påfrestande. Tyvärr är det ju mycket av verkligheten man beskriver, det räcker att se på nyheterna vilken dag som helst så vet man att det är så.

Vilken brottsling (död eller levande) skulle du helst vilja intervjua för att få inspiration till nästa bok?
Hm, en exklusiv intervju med den som sköt Olof Palme. Det skulle bli en svårslagen bästsäljare.

Varför tror du att det är så populärt att förlägga deckare i Norrland?
Stora avstånd, lite karg natur, kanske lite mer personlighet i poliskaraktärerna? För egen del blev det så för att jag tycker det underlättar mycket att skriva om miljöer jag känner väl till.

Har du något tips till den som vill skriva en deckare?
Känn ingen press att ha en färdig story innan du startar. Historien kommer att röra sig framåt medan du skriver och karaktärer dyker upp helt av sig själva. Börja i någon ände, kanske med slutet, det är inte viktigt att skriva i kronologisk ordning.

Varför tror du att deckare är en så populär genre?
Förutom spänningen innehåller ju också varje deckare någon form av gåta. Vad har hänt och varför? Och vem gjorde det? Man kan odla sina egna teorier hemma i läsfåtöljen och så småningom få facit.

Vad har du för författardrömmar framöver?
Egentligen inga särskilda. Jag har redan fått min dröm uppfylld med råge efter de tre Wayne-böckerna och allt som hänt kring dem. Men ändå, en stor och antagligen ouppnåelig dröm är väl att någon skulle vilja göra rörliga bilder av Wayne-trilogin. Jo, en liten dröm är faktiskt också att få bli fast krönikör i Sundsvalls Tidning (*flirt, flirt*) …

Hej, Magnus Ljunggren!

Berätta, vad har du för anknytning till Sundsvall?

Jag flyttade hit 1968, när jag gick i tvåan. Flyttade härifrån 1980. Min mamma bor fortfarande kvar i stan, så jag är rätt ofta där. Jag håller på Giffarna och Timrå trots att jag tidigt i livet flyttade till städer med bra mycket framgångsrikare lag. Men de rötterna lever kvar.

Jag har också skrivit en bok som utspelar sig i Sundsvall. VM-sommar från 2010.

Vad fick dig att bli författare och hur länge har du jobbat som författare?

Jag har försörjt mig på att skriva sedan 1995. Först som manusförfattare för film och teve, men med böcker från 2005.

Jag växte upp i ett hem där det lästes mycket. Pappa berättade gärna om intriger och spännande handling från böcker och filmer han sett. Det var fängslande och gav mig ett sug efter att göra berättelser själv. Jag hade också två nära vänner under mellan- och högstadiet - Hasse och Jonne - som båda läste och pratade om böckerna de läste. Jag ville vara en del av det och försökte hänga med.

Man kan heller inte bortse från att jag är dyslektiker. Att inte kunna stava trots att alla andra verkade kunna det, helt utan ansträngning, gav mig en vilja att behärska, eller kanske besegra,  bokstäverna. Ett sätt att göra det var att hitta på berättelser som kanske inte var korrekt stavade men ändå bättre.

Jag hade också en hemsk lärare i ettan och tvåan i Östersund som hatade elever som inte lärde sig stava. Hon tog till alla medel för att visa sin avsky för en dyslektiker som mig. Det glömmer jag aldrig. Och när jag senare upptäckte att jag var bra på att skriva trots att jag inte kunde stava bestämde jag mig för att skriva en bok för att bevisa för den här elaka fröken att jag var bättre än henne på att skriva.

Du skriver mestadels för barn och ungdomar. Varför dessa målgrupper?

Ingen aning, det har nog bara blivit så, men jag kommer bra överens med barn. Har en känsla för vad de gillar och vad de funderar på.

Sedan är det ju viktigt att de lär sig läsa. Och det bästa sättet att göra de på är att hitta böcker man verkligen vill lära sig läsa för att kunna läsa.  Så jag försöker skriva såna böcker.

Vad tycker du är det mest utmanande respektive roligaste med att skriva för barn?

Det mest utmanande just nu är väl att som äldre man hitta på sånt som kan intressera de som är väldigt mycket yngre än mig. Särskilt nu när mina egna barn blivit, eller närmar sig att bli, vuxna.

Jag tror att det roligaste är att barn är så bra läsare. De läser inget som de inte vill läsa. Dessutom är böcker för barn mycket friare än vuxenböckerna. Här kan man slänga in bilder, ramsor, sånger, serier, dikter och i princip vad som helst och ingen tycker att det är underligt.

Du skriver böcker med mycket humor och tokerier. Att skriva böcker som lockar till skratt sägs vara det svåraste en författare kan göra. Så, Magnus, har du något tips till den som vill skriva roligt? 

Jag tror att det där är en missuppfattning, men det är ju kul att man säger så för en som skriver sånt. Men här är några tankar:

Att någon misslyckas när den sagt att den klarar saker lätt är alltid kul.

Att någon med hög status, t ex en kung eller en vuxen, inte klarar av enkla saker är också roligt.

Det är alltid kul när någon snubblar, faller eller ställer till det.

Att barn klarar av att avslöja lögnare, skojare och tjuvar är också roligt. Särskilt om det finns fällor inblandade.

Du skriver om fotboll, rymden och riddarskolor (bland annat). Varifrån får du inspiration till böckerna?

Inspiration är en mystisk sak. Den kommer och den går. Jag lever i tron att inspirationen egentligen kommer om man letar efter den. Eller finns när man vill ha den. Så jag samlar alltid på idéer, försöker värdera dem så lite som möjligt, för jag vet aldrig om en idé är bra förrän jag jobbat med den ett tag. Och faktiskt kan två dåliga idéer ibland kopplas ihop och bli briljanta. Jag har också mängder av underbara idéer som inte låtit sig bli skrivna.

Rent konkret: Jag har tre barn, de spelade alla fotboll och jag följde dem till hundratals träningar. Den som inte får idéer till berättelser vid sidan en an fotbollsplan ska inte skriva böcker. Mina barn lekte också riddare, så där kom ett intresse att se vilka berättelser jag som vuxen kan hitta bland riddarna. Det samma med rymden. En spännande plats som alla barn jag träffat gärna vill prata om eller leka att man är i.

   Och om jag inte redan sagt det så tycker jag att skriva är ett rätt bra sätt att som vuxen leka som när man var barn.

Har du något tips till den som vill skriva för barn? Mitt första och viktigaste tips är samma som till alla som vill skriva påhittade berättelser. Lek mycket. Eller tänk på hur det var när du lekte som barn. Lek är ett berättande som de allra flesta har i sig.

Nummer två är väl att minnas sin egen barndom. När var det kul, när var jag rädd, när var jag ensam och så vidare. Och hur kändes det då? Där finnas det miljoner uppslag att välja bland.

Nummer tre: Läs mycket. Och fundera på varför den här boken intresserar mig, och varför den här inte gör det.

Nummer fyra: Arbeta, Ingen text skriver sig själv. Det är bättre med en usel första version av en bok än en som inte är skriven. Då har man bara en fantasi om något, men en usel text kan fixas till. Den oskrivna kan man inte göra något med, bara skriva den.

Hur ser samarbetet med de som illustrerat dina böcker ut?

Jag har jobbat med tre illustratörer: Mats Vänehem, Johanna Kristiansson och Per Gustavsson. Det ser givetvis olika ut för alla jobbar olika, men grunden är att vi kommer överens om vad vi ska göra. Sedan skriver jag klar texten till ett visst stadie, då illustratören tar över. När bilderna är skissade går vi igenom dem med texten och kollar om det stämmer. Vad ska ändras? Förtydligas och ibland, vad funkar inte alls? Sedan gör illustratörerna de ändringar som behövs och färdigställer bilderna. Efter det gör jag en sista genomgång av texten. Oftast handlar det om att ta bort sånt som syns i bilden och inte behöver vara med, men också att förtydliga skeenden eller vem som säger något.

En viktig sak, tycker jag, är att låta illustratören bestämma över bilderna och författaren över texten. Men att man har samtal där man inspirerar varandra så att det blir ett gemensamt konstverk.

 

Hej, Anna Jakobsson-Lund

Berätta, vad har du för anknytning till Sundsvall?

Jag flyttade till Granloholm från Norrköping när jag var barn, och har sedan dess bott på olika ställen i stan, sedan femton år i Njurunda.

Varför skriver du?

Jag har alltid varit en dagdrömmare, och älskat spännande äventyr i bokform. Skrivandet är den mest naturliga formen av kreativitet för mig, och jag älskar att möta nya karaktärer och se vad som händer när jag utsätter dem för olika typer av press. När jag skriver förstår jag världen bättre, och jag får en djupare förståelse för mig själv.   

Du skriver mest inom genrerna Science Fiction och fantasy. Vad är det som lockar dig med dessa genrer?

Inom dessa genrer är det naturligt att blanda samhällskommentar och underhållande äventyr, vilket tilltalar mig. Jag tycker att en bra bok gärna får utmana, ställa frågor och göra så att läsaren känner hopp om förändring inom områden som kräver det. Ämnen som klass, makt, demokrati och människors ansvar för varandra dyker alltid upp i historierna jag vill berätta. I mina genrer kan jag lyfta de ämnena och samtidigt underhålla på hög nivå. Det blir historier som frestar fantasin, där det händer mycket och där inget är omöjligt. För mig känns det mer tilltalande än rent samhällskommenterande böcker.

Böckerna i din fantasy-serie Metallsviten utspelar sig i staden Näsvik. Varifrån har du fått inspirationen till denna stad?

Jamen från Sundsvall, så klart! Vår bygd är så intressant, med allt från gravhögar till husen som träpatronerna lämnade efter sig, att jag kände att det behövde få bli bakgrund till en fantasyhistoria om svek, kamp och vänskap. I mitt Näsvik pågår arbetar- och nykterhetsrörelse för fullt, patronerna har byggt sin rikedom på arbetarnas ryggar och längs kusten arbetar rövarband med smuggling. Men en historisk roman, eller ens en historisk fantasy, skulle ha begränsningar i vilka som fick spela huvudrollerna. Inget ont om vita, straighta män i mustasch, men jag vill befolka mina böcker med många andra karaktärer också. Därför blev det naturligt att göra en alternativ verklighet, där vissa saker är väldigt lätta att känna igen, medan andra är unika för världen, till exempel de reliker som bär spår av sedan länge utdöda magiska krafter.

Har du alltid klart för dig vad som ska hända i ett manus när du börjar skriva på det?

Ganska sällan, faktiskt. Det börjar som en vag idé om plats, känsla eller karaktär, sällan med premiss eller handling. Jag är otålig och vill börja skriva snabbt, så jag låter handlingen växa fram medan jag skriver olika versioner av manus. Då kan jag ständigt underhålla mig själv med nya lösningar, och historien växer på det sätt som är bäst för att visa karaktärernas utveckling.

Hur hittar du dina karaktärer?

De kommer till mig tidigt, och verkar ha lite av en egen vilja. Medan jag skriver mejslas de ut, men grunden känns ofta som någon som kommer och ”knackar på” i hjärnan och vill vara med. Och jag har svårt att säga nej till dem, så det blir ofta många karaktärer!

Du har både startat ett indieförlag (Annorlunda förlag) där du ger ut dina egna böcker och är också utgiven på mer ”traditionella” förlag. Vilka är fördelarna med att ge ut på eget förlag gentemot ett mer traditionellt och vice versa?

När jag ger ut på eget förlag bestämmer jag helt själv, och när jag samarbetar med andra slipper jag det. I Sverige är det inte så vanligt att traditionella förlag ger ut historier med alternativa världar för ungdomar och vuxna, vilket har gjort att jag varit tvungen att satsa på ett eget förlag för att få ut de historier jag vill skriva. Det är roligt, men utmanande, att ta ansvar för alla delar själv. Jag har enormt duktiga samarbetspartners kring omslag, sättning och även själva historiens form. Det krävs för att boken ska bli bra. Men i slutänden är det ändå jag som ansvarar för allting, och finansierar utgivningen, och det kan bli slitsamt. När jag skriver åt andra förlag har det hittills mest varit på beställning, och då blir det historier med min prägel, men i en form som förlaget vill ha. Att de kan få annan spridning än mina egna romaner är positivt, och att inte behöva vara projektledare kan vara väldigt skönt.

Har du någon förebild när det kommer till författandet?

I Sverige finns många författare som gör sin egen grej inom science fiction och fantasy. Många som driver småförlag har inspirerat mig att våga, och det finns en stark gemenskap bland oss. En författare vars arbete jag beundrar är Camilla Linde, som skriver med stort hjärta oavsett om det är roliga eller mörka historier. Hennes målgrupp är yngre, men hon arbetar också med att blanda samhällskommentar och äventyr på ett sätt som jag tycker mycket om.

Har du något tips till aspirerande författare?

Läs mycket, men ägna dig också åt att ta in världen på andra sätt, genom film, konst, dokumentärer, men också genom att betrakta människor och hur de beter sig. Bli en tjuvlyssnare!

En annan viktig del är att se på skrivandet som annat kulturutövande. Det kräver träning och det är inte dumt att ha en grupp runt sig, och kanske en tränare. Skrivandet blir lätt ensamt och traditionellt har vi inte sett på det som något som görs tillsammans med andra, under ledning av någon som kan, för att utvecklas. Hitta en skrivgrupp, gå kurser, läs böcker med övningar. Se allt du gör som träning, inte som något som måste vara färdigt och perfekt.

Har du något tips till den som vill ge ut på eget förlag?

Bestäm din ambitionsnivå. Om du vänder dig till en mindre krets kan du göra det som ett hobbyprojekt, och det finns all möjlighet att skapa en produkt som duger och hjälper dig att få ut din historia eller dina tankar. Är ambitionen större än så gäller det att satsa. Då krävs samarbeten med människor som är duktiga på det du inte kan, gott om tid och också en hel del pengar. Egenutgivningen är stor i Sverige, med gott om folk att lära av, men också de som vill utnyttja situationen. Sök stöd och kunskap av människor och organisationer som andra rekommenderar, och som verkar producera böcker på den nivå du vill lägga dig på. På nätet finns resurser och grupper som kan hjälpa dig skilja på lurendrejare och de som har sann passion för hantverket. 

Hej, Kristina Söderström!

Berätta, vad har du för anknytning till Sundsvall?

Jag är född och uppvuxen i Sundsvall. Efter gymnasiet flyttade jag utomlands i några år, men när jag fick barn kom jag tillbaka och har aldrig ångrat det. Jag är en stolt sundsvallsbo och det märks tydligt i mina böcker!

Du skriver faktaböcker som rör sig kring matlagning. Hur kommer det sig?

Jag har lagat mat och bakat så länge jag kan minnas. Men när min son skulle fylla ett år googlade jag barntårtor - och blev fast i tårtdekoreringens underbara värld! Jag var en av de första bakbloggarna och gjorde mängder av tårtor till bröllop, dop och högtider i flera år. Det viktigaste för mig var kreativiteten, att skapa häftiga och oväntade saker i ätbara material. Det är därför mitt Instagramkonto heter elinkcreativebaking:). (ElinK är en förkortning för Elin Kristina och det mitt namn i bakvärlden.)

Genom bloggandet kom jag i kontakt med Isaberg förlag, ett samarbete som både har resulterat i att jag har översatt två böcker åt dem - jag är ju utbildad översättare - och att jag har fått förmånen att ge ut två receptböcker.

Den första hette Café Västernorrland och kom ut 2020, mitt under pandemin, när alla började hemestra och länets caféer var oroliga inför sommarsäsongen, eftersom tiderna var minst sagt osäkra. Café Västernorrland kom då ut som en turistguide med recept, både för nya besökare i Västernorrland och för länsbor som ville hemestra. Med den kan man fika sig igenom hela vårt vackra län, mums! Det viktigaste för mig var dock att jag hade möjlighet att stötta caféerna, och de har varit väldigt glada över draghjälpen.

Jag fick även jättefina recensioner, vilket ledde till att jag fick chansen att skriva en egen receptbok med några av mina favoritrecept. Jag valde då min absoluta favoritkategori - brunch. Min version av brunch är hemlagad, avslappnad och ett tillfälle att samla nära och kära runt ett bord; prata, skratta och lära känna varandra lite bättre. Jag har valt enkla, beprövade recept som funkar för stora och små, inom- och utomhus och året runt. Och den innehåller såklart massor av fina bilder från vår vackra kommun!

Hur kommer du på idéerna?

Jag gillar att leka med maten :)! Jag tycker om att skapa nya kombinationer, nya varianter av klassiker och allergivänliga recept där det inte finns. Jag har massor av matfantasi och skulle kunna skapa och fota en receptbok i månaden.

Du har skrivit två böcker (och en tredje är på väg). Hur hittar du inspirationen?

I Café Västernorrland handlade det om att stötta caféerna, som jag sa, Brunch är en personlig bok med tydliga norrländska drag.

Jag tycker också mycket om att berätta små historier genom matfoto, och där är det säsongens råvaror som är inspirationen.

Berätta om din tredje bok, som kommer ut våren 2023:

Det blir en härlig receptbok om min allra bästa vän i köket, airfryern! Många har köpt en airfryer men använder den bara till att göra fettsnåla pommes. Jag vill visa hur otroligt mångsidig, enkel och snabb matlagning och bakning i airfryer kan vara. Att den sedan är energisnålare och perfekt både för den sportiga familjen och singelhushållet gör ju inget, eller hur?

Vilken typ av research har du gjort inför dina böcker?

Jag har tittat på vad andra har gjort, såklart, men tycker att en bok för svenska smaklökar saknas. Jag startar därför med en introduktionsbok med tips och tricks samt enkla, pålitliga recept. Och med det konceptet har jag naturligtvis gjort det jag gillar mest: att experimentera mig fram.

Har du några tips till den som vill skriva böcker om mat?

Absolut! För det första kan det kännas som om det finns matböcker om allt redan, men det stämmer inte. Jag kan komma på många titlar som saknas, och om du vill ha förslag, så hör gärna av dig till mig!

 

Under november månad har vi deckartema på Månadens författare och lyfter fram de fyra lokala deckarförfattarna Björn Persson, Olle Håkansson, Micael Lindberg och Sofia Rustan. Kanske hittar du en ny favorit? God läsning!

Björn Persson

Ålder : 55 år.
Bor: I Matfors.
Deckare: Som man sår får man skörda (2014), Hålla tand för tunga (2015), Synden straffar sig själv (2016) Tiden läker alla sår (2018) och så den senaste en klassisk vilda västernbok med titeln Döda män talar inte (2022).

Vilken av dina karaktärer var skönast att ta livet av? Och varför?

Jag skulle nog säga den psykiskt störda kvinnan i Tiden läker alla sår. Hon hade ställt till med så mycket ont, och skulle ha fortsatt med det om hon fått chansen. Vissa går inte att vårda till bättring. Inte ens i böcker…

Vilket mordvapen föredrar du?

Allt som står till buds för att intrigen ska kännas bra. Men skjutvapen är väl det vanligaste.

Har du någon favorit-deckare på teve?

Ingen särskild just nu, men växte ju upp med Baretta, Columbo och Kojak. Gillade annars väldigt mycket 1980-talsserien Spanarna på Hill Street. Upplägget påminner lite om mina böcker. En kombination av karaktärernas privatliv, problem och det polisiära arbetet.

Hur gör du för att sätta dig in i den skyldigas hjärna?

Det är kanske det svåraste, när man själv inte är kriminell. Men man får försöka fundera ut vad som är trovärdigt, och hur man själv skulle kunna tänkas reagera, om man inte hade den där spärren som de flesta människor har.

Olle Håkansson

Ålder: 66 år.
Bor: Granloholm.
Deckare: Wayne går på casino (2016), Wayne åker till Costa del Sol (2018), Wayne och Cecilia (2022).

Kan du själv känna obehag när du skriver en riktigt läskig scen?

Ja faktiskt. I bok två skulle jag beskriva en pedofil, det var motbjudande och svårt. I den aktuella tredje boken är det både kraftigt våld och en påbörjad våldtäkt, det var lika påfrestande. Tyvärr är det ju mycket av verkligheten man beskriver, det räcker att se på nyheterna vilken dag som helst så vet man att det är så.

Om du själv läser eller ser en deckare, har författandet hjälpt dig att lättare räkna ut vem den skyldiga är?

Absolut! Jag brukar kunna peka ut den mest osannolike som den skyldige. Det är där man ska leta…

Vilket mordvapen föredrar du?

Att gjuta in offret i betong. Det är otäckt och skapar säkert obehagliga känslor hos läsaren.

Har du något tips till den som vill skriva en deckare?

Känn ingen press att ha en färdig story innan du startar. Historien kommer att röra sig framåt medan du skriver och karaktärer dyker upp helt av sig själva. Börja i någon ände, kanske med slutet, det är inte viktigt att skriva i kronologisk ordning.

Micael Lindberg

Ålder: 60 år.
Bor: Sundsbruk.
Deckare: Ett annat liv (2019), Jasna (2021), Tina : Pappas lärling (2019) Carol (2021)

Varför tror du att det är så populärt att förlägga deckare i Norrland?

Ett annat kynne och tankesätt i norr än i söder. Lite hårdare och kargare klimat. Samtidigt finns det en uppsjö av deckare som utspelar sig i Stockholm.

Har du något tips till den som vill skriva en deckare?

Psykologi är bra att ha koll på och vad är det för något som skrämmer dig själv mest, skriv om det.

Hur många har du tagit livet av (i dina böcker)?

Osäker, tror de är totalt ca 20 stycken.

Vilken brottsling (död eller levande) skulle du helst vilja intervjua för att få inspiration till nästa bok?

Finns flera, John Wayne Gacey kanske hade varit intressant att intervjua.

Sofia Rustan

Ålder: 49 år.
Bor: Juniskär.
Deckare: Deckarnoveller i Sundsvallsmiljö (2017), Skadedjuret, (2021).

Vilken brottsling (död eller levande) skulle du helst vilja intervjua för att få inspiration till nästa bok?

Jag skulle vilja intervjua Olof Palmes mördare, men det har egentligen ingenting med min nästa bok att göra utan mer för att stilla min nyfikenhet.

Varför skriver du just deckare?

Svårt att svara på men jag tror att det beror på mitt intresse av att ta reda på vad som hänt och varför en person begår en viss handling. Jag har också arbetat med överfallsskador i över 25 år och läst många polisutredningar. Kanske är det någon form av bearbetning efter alla intryck och livsöden jag stött på under åren.

Varför tror du att det är så populärt att förlägga deckare i Norrland?

Den dramatiska och karga miljön. Sedan tror jag att omväxling förnöjer, de som läser mycket deckare får en möjlighet att upptäcka nya platser och miljöer genom böckerna.

Kan du själv känna obehag när du skriver en riktigt läskig scen?

Ja, det kan jag göra. Jag väljer att skriva om sådant som berör mig och som jag känner starkt för och då blir det naturligtvis extra obehagligt att skriva om.

Hej, John Swedenmark!

Hej!

Berätta, vad har du för anknytning till Sundsvall?

Jag bodde här tills jag var 20, mestadels på Tivolivägen 14. Jag tog studenten på Hedbergska, med många bra lärare, och hamnade sen i Uppsala, men är nu Stockholmsbo sen 1990.

Du är författare, översättare, journalist. Hur hittade du till skrivandet?

Jag hade det med mig hemifrån, där det var fullt av böcker, tidningar och tidskrifter. Pappa Gösta var annonschef på Dagbladet, där brorsan Peter sen blev chefredaktör. Pappa var alltid snäll, men lyckligast när han fick sitta tidigt på morgonen framför skrivmaskinen och författa artiklar och kåserier. Vi övertog den där kärleken. Syrran Eva är ju också författare och journalist. Och nästa generation har också ordets gåva. Det är väldigt roligt att tillhöra ett sånt gäng.

Du har översatt ett stort antal böcker och dramer från isländska till svenska, men också från engelska, italienska, franska, danska, norska och samiska. Vad är största utmaningen när du översätter skönlitteratur?

Utmaningen ser olika ut varje gång, eftersom jag mest översätter unika böcker, där varje tonfall måste vara rätt – inga dussinprodukter tar jag mig an, numera! Det jag strävar efter är trovärdighet: kommer läsaren att acceptera den som ser, beskriver, tänker just på det här stället i texten?? Med dikter börjar jag med musiken, och den är viktig också i prosan. Men en roman består av många olika delar, mycket mer än de flesta tror. Jag är t ex fena på förljugen högtidlig stil och gammeldags tidningsprosa och rimmade schlagertexter.

Var kommer din kärlek till språk ifrån? Och varför fastnade du just för isländska?

Det började med läsning av allt jag kom över, från och med fyra-femårsåldern. Sen fastnade jag för själva språket och var länge språkforskare, lingvist, men blev aldrig klar med doktorsexamen. Jag kan därför väldigt mycket om grammatik och språkhistoria, vilket jag har stor praktisk nytta av i yrket (men kanske inte i sällskapslivet). Däremot är jag inte så bra på att prata de språk jag kan läsa och vars grammatik jag har fördjupat mig i. Vilket kan bli pinsamt. Att det blev isländska började som en kul hobby. Men jag fick en fantastisk lärare som gav mig i slutuppgift att översätta en roman, som sen kom ut på Bonniers. När alla sa det var bra förstod jag att jag hade hittat min uppgift. Det ledde till en oavlåtlig fördjupning: ständigt försöker jag lära mig mer om språket, litteraturen, samhället, skillnaden mellan stad och landsbygd. Kunskaper som jag sen kan förmedla på olika sätt – på samma vis som jag tycker mycket om att föreläsa och undervisa om översättningens konst, för allmänheten och för yngre kollegor. Jag jobbar också gärna som handledare åt blivande poeter.

Hur lång tid tar det egentligen att översätta en roman? Låt oss säga en bok där sidantalet är 250-300 sidor.

Vi har en tumregel som de flesta litterära översättare instämmer i. Man klarar av 100 sidor i månaden. Sen finns det några som är helt fenomenala. Och det går att höja tempot, men då behövs en viloperiod efteråt. Dikter gör jag på lediga stunder, helst genom att klottra i originalboken med små små bokstäver. Sen kommer en bearbetningsperiod som kan bli lång och svår – just för att uppnå den där trovärdigheten.

Du har fått ett stort antal priser och stipendier för din litteraturgärning. Vad betyder dessa för dig?

Jag är oerhört stolt över att vara riddare av Falkorden. Jag tar uppdraget från presidenten att försvara och främja Island på största allvar. Nu i oktober har jag till exempel en utställning om isländsk bokkonst på Kulturhuset i Stockholm. Men alla utmärkelser och belöningar gör mig lycklig, för egen del och därför att de sätter ljuset på översättaryrket. Jag kan med övertygelse försöka uppmuntra ungdomar som har gåvan att bli översättare, även om det är ett låglöneyrke. På sikt är det det bästa man kan välja. Gåvan, det är kanske ett storvulet ord; men jag märker genast om nån kan handskas fritt och lätt med språket och lämna det alltför bokstavliga.

Har du någon favorit bland de böcker du översatt?

Bara några få som jag ångrar att jag slösade bort tiden på. Jag har hela min produktion i en särskild hylla och att lyfta fram nån särskild är som att säga vem av barna man älskar mest. En särskild kategori är böcker jag översatt av pur kärlek men som ingen vill ge ut. Det är hårda tider för speciella böcker.

Finns det någon skönlitterär bok som varit svårare att översätta än de andra?

Det är enskilda bitar som ställer till problem. Ofta skenbart enkla repliker. Bilderböcker är till exempel ett underbart helsicke eftersom texten måste passa in på sidan. Riktigt knepig prosa, som böcker om psykoanalys, är på sätt och vis lättare. Det är ett grovarbete som bara pågår och pågår. Men det jag trivs bäst med är rimmade sångtexter. Varje bokstav måste sitta rätt och ligga rätt i mun. Jag kallar sångöversättningen för ”mitt gym”. Det jag lär mig genom att göra det omöjliga ökar min skicklighet i alla sammanhang

Du är också författare till ett stort antal böcker. Var hittar du inspiration ifrån till dem?

Jag skriver inte böcker, utan sätter ihop gamla texter i bokform. Jag skulle aldrig kunna skriva romaner, som syrran och många av mina vänner. Det är ett för stort jobb och jag vill vara mångsysslare. Bäst tycker jag om att få beställningar till specifika tillfällen: tidskriftsartiklar på ett visst tema, föredrag, efterord till andras böcker. Och så är jag bra på att skriva helt galna korta texter. Allt det där samlar jag sen till böcker, sätter i en viss ordning och skriver kanke till sånt som jag känner fattas. Snart är det dags för nästa bok, kanske 2023. Den ska heta Bör man trycka ner hissen? och utgår från en text jag skrev när jag var kulturredaktör på LO-Tidningen och det fanns olika åsikter i kontorshuset där vi höll till om man skulle skicka ner hissen till gatuplan eller tänka på sig själv först och främst. Jag gjorde en matematisk uträkning, som växte till en moralfilosofisk betraktelse. Jag är så lycklig över att kunna förvalta och omhulda galna infall, egna och andras.

Hej, Åke Smedberg!

Du är född i byn Hjässberget utanför Sundsvall. Vill du berätta lite om din uppväxt där?

Jag växte upp på ett litet småbruk några mil från Sundsvall. Lite avsides, på skogen, men inte ens då alltför långt från stan. ”Stan” alltså Sundsvall. Sagt med ungefär samma självklarhet som när stockholmare talar om sin stad, som om det inte fanns några andra. Jag säger detta för att sätta fingret på det nästan symbiotiska förhållandet mellan Sundsvall och dess uppland – i vart fall det uppland som var min uppväxt. Alla hade på något sätt en fot i stan. Släkt, arbete, en historia bakåt. Ofta allt på en gång.

Jag växte alltså upp i en småbrukarmiljö, med allt vad det innebar: djur, jord och alla sysslor som hörde till. Erfarenheter som jag burit med mig och som också haft en betydelse för mig rent litterärt. Inte så att småbruk, lantbruk mm direkt varit en stående ingrediens i mina texter. Men i efterhand kan jag ju se hur mycket den här uppväxten ändå färgat det jag skrivit. Den finns med som ett slags bakgrundsfärg, en ton, en andning, bryter igenom med ojämna mellanrum. Eller bara finns där.

Samtidigt undrar jag om inte Sundsvall på sätt och vis haft en lika stor betydelse. Under uppväxten var staden med ett slags självklarhet också min tillhörighet. Och Sundsvall – ”stan” – var porten mot världen. Det fanns en känsla av att på något sätt vara en del av ett större sammanhang. Inte så underligt eftersom trakten så länge varit en allfarväg. En plats där folk kommit och farit genom årtusenden. Träffats. Blivit kvar. Gett sig av igen.

När jag skriver har jag ofta en känsla av att jag står i det lilla. Förankrad mest i landsbygd, småorter, mellanstora städer och förorter, sällan i storstad. Men samtidigt på något sätt också mitt i världen och – varför inte? – mitt i världslitteraturen. Skildrande vad som i regel slarvigt kallas ”vanliga människor”. Dvs oss alla. Med de bråddjup som skiljer oss åt.

Hur började skrivandet för dig?

Genom åren har jag gett åtskilliga svar på den frågan. Många alternativa sanningar. Det är kanske dags för ytterligare en. Magister Svensson på Bergsåkers skola. Klassföreståndare på högstadiet. Början av 60-talet. Han lutade sig över mig och påpekade att mina uppsatser inte var några uppsatser. De var Noveller! Med stor bokstav. Och han fortsatte att säga det genom hela högstadiet. Den första bekräftelsen. Någon talade om för mig att det faktiskt var tillåtet att skriva som jag gjorde. Och att det var bra. Så jag fortsatte.

Ofta i dina noveller skildras ensamma och olyckliga människor, vilkas liv är på väg att rämna. Som läsare får man en stark känsla för dem. Kan det vara så att man kommer nära verkligheten och att det finns en svag strimma av ljus i dina texter?

Jag har funderat över den karaktäristiken, som nog är hämtad ur motiveringen till Aftonbladets litteraturpris. Den fortsätter ungefär så här, tror jag: ”ändå ger läsningen av Smedbergs berättelser en märklig känsla av rening och befrielse”.

Jag upplever inte att jag skildrar ensamma och olyckliga människor. Eller glada, sällskapliga, lyckliga, för den delen. Jag skildrar människor helt enkelt. Det mörka och det ljusa hos dem. Och schatteringarna där emellan.

Men det är inte upp till författaren att tala om för läsaren hur han/hon/hen ska uppleva texten. Det jag kan säga är att det grundläggande för mig har varit att mina berättelser ska kännas. Att de går in i mottagaren, hittar en klangbotten där. Och möjligtvis skapar just den där känslan av ”rening och befrielse”.

Ligger dina karaktärer nära människor du träffat?

Allt du skriver – när det handlar om skönlitteratur – är egentligen fantasiprodukter. Vilket innebär att skrapar du tillräckligt djupt på gestalterna hittar du dig själv. Sedd genom oändligt många prismor och speglar. Det är så fantasi fungerar. Du föreställer dig. Skapar föreställningar. …”De tiljor som föreställa världen”… Där finns alla du träffat. Och du själv djupast därinne.

Du skriver en klar och ren prosa, utan metaforer. Har du några litterära förebilder?

Jag tycker nog att det drösar av metaforer där. Och ”ren och klar prosa”? Tja, det är väl smickrande, men hur väl stämmer det? Sisådär, tror jag.

Ungefär så är det nog också med förebilderna. De spretar. Hit och dit. Från det rena, strama, till det så gott som överlastade, flödande, frustande. Och jag tror att det är sådana förebilder man ska ha. Mera därom nedan.

Har du några tips och råd till aspirerande författare?

Läs! Och läs allt du orkar. Klassiker. Strindberg. Selma Lagerlöf. De stora ryssarna – trots Putin och Ukraina. Läs Hemingway, Faulkner. Läs Joyce Carol Oates. Alice Munro. Men också annat. Udda författarskap. Sådant som ligger utanför. Sakprosa. Tidningar. Skräplitteratur. Allt du lockas av. Men läs.

Och när du skriver: stryk. Som nobelpristagaren Isac Bashevis Singer uttryckte det: Tänk på att en författares bästa vän är papperskorgen!

Hej, Peter Lindström!

Berätta! Vad har du för anknytning till Sundsvall?

Jag är född och uppvuxen i Sundsvall, närmare bestämt på Alnö där jag bodde mina första tjugo år. Efter det bodde jag i centrala Sundsvall under en tid. Även om jag inte bor kvar i stan, så brukar jag åka tillbaka dit åtminstone ett par gånger per år. Hotellet på Södra berget och Himlabadet är två riktiga favoriter för hela familjen. Och Kulturmagasinet förstås! Sundsvall kommer nog alltid att ligga mig väldigt varmt om hjärtat!

Du har hitintills skrivit tre deckare för barn från 6 år och uppåt. Diamantkungen, Guldkorset och Giftpilen som alla ingår i serien ”De tre tigrarna”? Varifrån har du fått inspiration till denna serie?

Jag har alltid haft en förkärlek till barndeckare. Som barn älskade jag att läsa alltifrån Fem-böckerna till Tvillingdeckarna och Tre deckare, och känna känslan av att tillsammans med ens bästa vänner smyga omkring över sommarängar på jakt efter skurkar. Och varför inte hitta ett övergivet torp på vägen? Eller ett slott med hemliga gångar? Kanske ett mystiskt meddelande? Eller en … Ja, det var i varje fall dessa böcker som fick igång läsglädjen hos mig. Och det är känslan av äventyr som jag vill dela med mig till dagens unga läsare.

Jag förlade serien om De tre tigrarna till Södermalm i Stockholm då jag under en tid bodde just i de kvarteren där böckerna utspelar sig. Gamla byggnader, kyrkor och mystiska platser tyckte jag skulle passa alldeles utmärkt till en barndeckare. Dessutom fanns det – konstigt nog – ingen liknande serie som utspelade sig där.

Än så länge har tre böcker släppts i serien, men jag har idéer och manusskisser för några delar till, så jag tänker att det kommer fler böcker om det här härliga gänget lite längre fram. Men innan dess har jag några andra böcker planerade (se nedan).

Minns du känslan när du blev antagen? Och hur såg processen med förlaget ut?

Så klart minns jag det! Det är ju – tyvärr – inte så lätt att bli antagen vilket gör att man ofta får kämpa ganska länge innan man får möjligheten att ge ut en bok. Nu träffade jag rätt hyfsat snabbt då jag tror att serien om De tre tigrarna stack ut lite grann (i och med att den är både lättläst och spännande, och passar både låg- och mellanstadiet). Men ändå tog det lång tid från första kontakt med förlaget till färdig bok. Jag skickade in manuset av Diamantkungen till Rabén & Sjögren redan hösten 2018. Ett antal månader senare hörde en förläggare av sig och berättade att de var intresserade. Superkul så klart, men ännu var det lång bit kvar. Först ville de läsa del två (Guldkorset) i serien samt ha några möten för att diskutera serien, innan vi väl skrev kontrakt. Därefter följde ett antal redigeringsvändor, arbete med omslag och allt annat som måste på plats innan lansering. Drygt 1,5 år efter att jag skickat in manuset hade jag boken i min hand. Så det är långa processer och mycket arbete som är kvar efter det att ett manus antas.

Vad är det roligaste med att skriva för barn?

Jag har skrivit en del noveller för vuxna tidigare, men det var först när jag började skriva för barn som jag hittade den riktiga glädjen med författandet. Jag känner mig mycket friare när jag skriver för barn. Här kan man blanda spänning med humor, det udda med det vanliga. Barn är ofta inte så låsta i hur det ”brukar vara”, utan kan lättare acceptera tokiga idéer.

Vad är det mest utmanande och svåraste med att skriva för barn?

Barn i dag har ofta inte så mycket tålamod, vilket gör att man behöver snabbt fånga läsaren och sedan får man inte släppa greppet. Det svåra är att hålla tempot och därmed intresset uppe. Å andra sidan är ju barn otroligt ärliga. Om de inte gillar det så är de inte sena att tala om det för en. Så man behöver inte vara rädd att inte få feedback på det man skriver … Vågar man fråga vad du skriver på nu eller är det en känslig fråga? Just nu håller jag på att redigera en helt ny deckarserie, som kommer att ges ut på samma förlag som De tre tigrarna. Den är riktad till lite yngre barn och kommer att innehålla mer tokigheter och en hel del humor. Det är otroligt roligt att få ta ut svängarna lite mer. Jag hoppas att del ett ges ut under första halvåret nästa år, och sedan kommer nog del två och tre hyfsat nära inpå.

I vilket fall är det en rolig process att skapa något helt nytt. Den här serien kommer även att ha en del illustrationer, vilket blir något nytt för mig. Det ska bli spännande att se hur en illustratör tar sig an mina texter.

Vill du fortsätta skriva för barn eller har du andra planer?😊

Just nu så tycker jag att det är fantastiskt roligt att skriva för barn. Att dessutom få möjlighet att komma till skolor och bibliotek för att träffa läsarna är otroligt givande. Och förutom ovan nämnda serier så har jag några andra manus på gång, så jag kan nog hålla mig sysselsatt med det här ett tag till. Men vem vet, kanske ger jag mig på något för en äldre publik längre fram, men det är inget som jag jobbar med i dagsläget.

Vad vill du ge för tips till de som vill skriva och bli barnboksförfattare?

Först och främst vill jag säga: Grattis till alla er som vill bli barnboksförfattare! Det är världens roligaste jobb!

Men det kommer att kräva mycket tid och engagemang. Att lära sig skriva bra böcker är tidskrävande och man kommer att behöva svettas och svära vid tangentbordet många gånger innan det blir som man har tänkt sig. Men ge inte upp för det. Lägg ner den tid som krävs och kämpa. Skriv även de dagar när inte lusten faller på. Det är trots allt ett jobb så man kan inte bara skriva när det är kul. Men de gånger det blir bra är känslan så otroligt härlig och då är det värt alla timmar vid skrivbordet. Sedan får man inte stirra sig blind på vad andra gör och vad som säljer. Försök inte att skriva en ny Bröderna Lejonhjärta eller Handbok för superhjältar. De böckerna finns redan och är fantastiska. Försök att hitta just din berättelse som inte är som alla andra. Det är då som du kan träffa rätt och få ditt manus antaget. Tro på dig själv!

Läsandet bland barn sjunker drastiskt enligt undersökningar. Har du något tips på hur ”man” får barn att läsa?

Det här är en väldigt svår fråga som jag själv brottas med som har egna barn. I dagens samhälle finns det så mycket annat än böcker som lockar. Och det gäller väl även för många av oss vuxna? Samtidigt vet nog de flesta av oss hur viktigt det är att läsa. Många undersökningar visar ju hur mycket enklare skolan blir om man är en van läsare. Så genom att investera lite tid varje dag på läsning så kommer mycket att bli lättare framöver.

Jag försöker i alla fall få mina barn att läsa en liten stund varje dag, även om de inte alltid är så sugna på det. Jag gör det i hopp om att de ska hitta böcker de gillar och att det ger dem läsglädje. Och jag märker att ju mer de läser, desto roligare tycker de att det är och vill allt oftare läsa av egen vilja. Som förälder har man ju en möjlighet – och skyldighet – att hjälpa sina barn. Och jag tror att de i framtiden har stor nytta av att man hjälper dem att hitta läsglädjen!

 

Hej, Emil Maxén!

Vad har du för bakgrund? Hur började du din karriär som illustratör?

Jag gick bild & form-programmet på gymnasiet och utbildade mig därefter inom 3D- och digitalt tecknande/måleri. Därefter gjorde jag en praktik på ett spelföretag i Portugal och ströjobbade på olika produktionsföretag i Sundsvall och Stockholm med illustration och 3D. Jag började som frilansande illustratör med att teckna mycket storyboards åt reklamfilmer, film och musikvideos.

Vad är det som inspirerar dig?

Historia av alla möjliga slag, naturupplevelser och människor man träffar som lämnar ett avtryck på något sätt.

Vad är de bästa råden du kan ge till någon som vill arbeta som illustratör?

Vill man arbeta som illustratör är det viktigt att lära känna hur fort man kan teckna och vad man är bra på. Tacka inte ja till alla erbjudanden på en gång. Tänk efter minst i någon timme. Det är så otroligt lätt att tacka ja till något som inte ger en något tillbaka. Varken arvode, nya möjligheter eller en inre tillfredsställelse. Våga förhandla dig till ett pris som känns bra i magen efteråt. Annars kan man också fundera på vad man kan skala ner på i sina bilder om man får ett lågt arvode men är i en situation där man inte har råd att tacka nej. Vilka andra illustratörer och bilderboksskapare uppskattar du och inspireras av? Sven Nordqvist, Mauri Kunnas, Pija Lindenbaum, Alvaro Tapia, Moebius, Sylvain Chomet, Christophe Blain, Simon Roy och Benjamin Schipper.

Vilka andra illustratörer och bilderboksskapare uppskattar du och inspireras av?

Sven Nordqvist, Mauri Kunnas, Pija Lindenbaum, Alvaro Tapia, Moebius, Sylvain Chomet, Christophe Blain, Simon Roy och Benjamin Schipper.

Hur ser den kreativa processen ut när du arbetar med ett projekt? Brukar du utgå från ett visst tema, från enstaka illustrationer eller ord? Och i vilken ordning bygger du upp din berättelse? Det är spännande att du också arbetar så medvetet med illustrationernas format och placeringar.

Jag brukar i regel först komma på en huvudkaraktär som jag gillar. Inte bara personen utan också det karaktären gör som driver storyn. Efter det brukar en miljö växa fram. Sen börjar problemen. Varför är och gör karaktären det den gör och vem är det? Vilka personer har karaktären runt sig? Här någonstans brukar jag teckna en bild av karaktären. Om jag valt en historisk miljö och kanske ett ämne, till exempel “vetenskap under 1500-talet” så börjar jag göra efterforskning inom området. Jag vill ganska snabbt komma på ett slut också. Kommer jag inte på något tillfredsställande slut ganska fort brukar idéen ligga kvar och puttra i flera år. Om jag kommer vidare börjar jag fundera på en handling. Ofta skapar efterforskningen fler linjer i berättelsen som jag också klurar vidare på. Om jag lyckas få ihop en story jag gillar tillräckligt mycket skriver jag ett synopsis och börjar skissa på viktiga personer, grejer, händelser och platser i storyn. När texten är klar vågar jag fundera på skarpa illustrationer som ska vara med och hur man kan göra roliga kompositioner som passar bokformatet.

Hur medvetet tänker du på läsaren – ålderskategori, kön etc. – under arbetsprocessen?

I första hand utgår jag från vad jag själv inspireras av. Jag tycker man kan höja och sänka ålderskategori i efterhand och skriva om. Men viktigast är att få ut en story av en idé sen kan man skruva på detaljerna. När jag gör helt egna böcker finns ingen tanke (hittills) på att boken ska vara riktad till ett visst kön. Jag försöker bara skapa spännande, roliga och intressanta berättelser.

Vilka är dina favoritböcker?

Typ omöjlig fråga men jag gör ett försök! Ofredsår av Peter Englund, Tyll av Daniel Kehlmann, Jaktskrock av Carl- Herman Tillhagen, Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov, Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi och Snöstormen av Vladimir Sorokin.

Vilken/vilka illustrationstekniker använder du?

Främst digitalt men jag skissar mycket i blyerts eller bara en kulspetspenna när jag har en ny idé. Jag skulle vilja blanda digitalt och bläck i något framtida projekt.

Berätta lite om processen till Stor-Jobal från Krokjala. Hur såg processen ut med att skapa världen och karaktärerna? Det är spännande att du är så detaljrik med dina illustrationer.

Stor-Jobal var en karaktär som jag hade med mig länge innan jag fick något grepp om honom. Världen växte som ogräs i mitt huvud när jag knäckte nöten med ett skevt Västernorrland runt sent 1800-tal. Jag bodde mitt i inspirationskällan och allt äldre berättade om hur det var förr och märkliga händelser, deras trosuppfattning och vidskepelser stoppade jag in i Inälvsdalen och gav en skev, lite mörkare twist. Carl-Herman Tillhagens bok Jaktskrock och skrönan om Skvadern gav Jobal-världen dess kategori av trolldom. Någons slags brutal naturmagi och allmogens skräckfyllda vidskepelser som jag skämtsamt valt att kalla “Bonn-Voodoo”.

Har du någon favoritfigur av de du skapat?

Stor- Jobal är en solklar favorit men rövarbröderna Näver-Judas och Strut-Judas fastnade jag för nästan så mycket att de hade kunnat få en egen serie.

Vad är det svåraste med att illustrera andras böcker?

Att jag ska fånga och gestalta någon annans idéer och karaktärer. Och många gånger teckna något jag kanske aldrig hade tecknat annars. Till exempel ett kök med dansande tallrikar och bestick. Det hade jag aldrig tecknat om jag inte hade haft det som uppdrag.

Varför blev du illustratör/författare? Gör du något mer förutom det?

Jag ville först bli illustratör, sen 3D-grafiker, sen serietecknare och sen illustratör igen. Jag har alltid velat jobba med något där jag får teckna. Men också att berätta och uttrycka mig. Så det blev bara så. Jag har jobbat på filminspelningar, på boenden, med turism och trädgård. Trädgård trivdes jag väldigt bra med. Men idag jobbar jag som illustratör och författare på heltid.

Hej, Eva Swedenmark!

När började du skriva böcker? Och vad var det som drev dig till att bli författare?

Jag har alltid skrivit, det var så tidigt mitt sätt att uttrycka mig. Att bli författare var för stort, det vågade jag inte ens drömma om, en liten tjej i Sallyhill som jag var. Men journalist det vågade jag tro på, min pappa arbetade på Dagbladet så jag var hemma i den miljön. Så journalistiken blev mitt första steg in i skrivarvälden. Under motstånd från yrkesvägledare och kuratorer dock. Jag minns en som förklarade för mig att man måste vara tuff och ha mycket skinn på näsan för att bli journalist. Det tyckte jag kanske att jag hade, men det såg inte hon. Men motstånd har alltid triggat mig, så det var klart jag skulle bli journalist. Sen tröttnade jag så på att skriva precis som det var, jag ville skapa själv, hitta på, skriva böcker.

Du skriver mycket inom feelgood-genren, hur kommer det sig att du började med det?

Jag har aldrig börjat med det. Det är bokbranschen som pressar in oss i genrer. När Annica Wennström och jag gav ut den första ”bärboken” Smultron och svek, så skrev vi en roman, en relationsroman kunde vi kalla den. Feelgood fanns inte. Jag har fortsatt så, skrivit om ämnen som är viktiga för mig i mina barnböcker, ungdomsböcker och romaner. Jag ser mina vuxenromaner mer som uppviglingsromaner än som feelgood om jag ska vara ärlig. Men att göra motstånd mot fördomar skapar ju lycka så då får man väl en bra feelgoodkänsla? Från skrivandet av alla barnböcker kanske jag har med mig att jag gärna vill sluta i en positiv ton, i en känsla av hopp?

Vad är det roligaste med att vara författare?

Åh jag älskar att få skriva på heltid. Och att få hitta på. Att få stiga in i en bubbla av skrivande i en miljö som både finns och inte finns. Finns i min hjärna, finns i boken jag skapar. Som journalist var jag aldrig riktigt trygg. Som författare känner jag att det är just precis vad livet menade att jag skulle hålla på med. Att få skapa historier, blåsa liv i människor, ge dem liv, låta dem göra motstånd, det finns inget bättre.

Hur ser din skrivprocess ut och vad inspirerar dig? Hämtar du inspiration från ditt eget liv?

Mitt eget långa liv är en stor källa till inspiration, kanske mest synligt i romanen Paris Passion. Jag lånar ofta från mitt liv, när jag skrev barn- och ungdomsböcker var det ofta punkter i mitt liv där det gjort ont som jag återvände till, saker jag visste att jag skulle skriva om. Kanske också händelser som verkar obetydligt för andra, jag visste till exempel redan som ung att jag skulle skriva Mopedsommar, den handlar om sommaren innan jag började sjuan, då jag och vännerna i Sallyhill träffade de äldre killarna på moped. Det var en sådan stark upplevelse att gå från barndom till något annat, minnet har aldrig lämnat mig. Eller Frusna ögonblick, hur det var att börja på gymnasiet i Sundsvall från det fria livet i enhetsskolan. Så präglat av klasstänkande, status, av en reaktionär syn på samhället, av konkurrens. Första året var hemskt. Sedan träffade jag skrivande vänner och livet blev ljusare.

Har du någon författare som inspirerar dig?

Jag har alltid läst, mycket, blandat och alltid. Det är svårt att säga en enda författare men jag har alltid älskat långa spännande berättande böcker. Min ungdoms läsning var Tusen och en natt, Dumas, Balzac, Maupassant, stora berättelser, många människor, relationer. Men även Moa Martinson. Jag var som väldigt liten FIB-ombud och sålde böcker. Läsningen präglade mig. Men ingen hjältinna präglade mig mer än Scarlett O’Hara i Borta med vinden. En kvinna som gick sina egna vägar, som tog ansvar för sitt liv, som vågade bryta mot alla konventioner, det fanns inte omkring mig. Sån ville jag bli. Idag tycker jag mycket om Nina Bouraouis Pojkflickan, Älskaren av Marguerite Duras. Jag läser och lyssnar jämt. Jag ska aldrig tvinga barn som vill sitta inne och läsa att gå ut och leka, sa jag som barn när jag tvingades ut i snön.

Du skriver även deckare samt barn- och ungdomsböcker. Är det olika varifrån inspirationen kommer ifrån?

Ja det är olika. Spänningsromaner hämtar jag inspiration till ur min egen kanske övertända fantasi och alla mina rädslor. Idag har jag lite svårt att skriva deckare, kanske för att våldet omkring oss idag är så obarmhärtigt alldeles på riktigt? Men jag älskar att läsa spänning. Mina egna senaste romaner har vuxit fram ur en stark känsla av att man som äldre, årsrik, blir osynliggjord, att många tappar självförtroende och mod för att de görs osynliga, det gjorde mig så arg att jag började skriva min serie om De fyras gäng. Jag älskade att skriva den serien och jag vet hur de böckerna livat upp många läsare och gett dem kraft att ta itu med hinder i sina liv.

Finns det någon målgrupp du föredrar att skriva för?

Människor som älskar att läsa mina böcker. Jag blir lycklig för varje ny läsare.

Du har skrivit flera böcker med andra författare. Bland annat Emma Vall-deckarna där ni var tre författare, men du har även skrivit flera böcker tillsammans med Annica Wennström. Hur är det att skriva med andra och vilka utmaningar finns?

Det är ett ensamt arbete att vara författare. Jag är en social person som gillar samarbete. Så det är en sådan gåva mitt liv att jag kan växla mellan att skriva ensam, mina egna böcker, och tillsammans. Annica Wennström är en av mina allra närmaste vänner, vi har skrivit tillsammans sedan 1995. Det är så inspirerande. Vi har ett alldeles eget sätt att samtala, att fantisera, att skvallra ihop om det vi vill skriva. Ibland har vi nog svårt att skilja på dikt och verklighet i till exempel Bärböckerna. Jag tror att vi båda tror att våra påhittade människor egentligen finns och lever i Östersund och Åre i väntan på att vi ska skapa nya händelser i deras liv. Det som krävs i skrivsamarbete är stor tillit till varandra, ödmjukhet, man måste vara lyssnande och beredd att ta kritik. Och att ge kritik också, inte alltid det lättaste. Vår utgångspunkt i arbetet är i alla fall snällhet och ärlighet och en obändig skrivlust.

Emma Vall-böckerna utspelar sig i Sundsvall. Hur kom det sig att ni valde Sundsvall som ”brottsplats”?

Sundsvall var den perfekta staden, en stor stad, en tuff stad, men tillräcklig liten för att man ska ha grepp om den. En stad med stora klyftor mellan människor, spänningar i tillvaron med rika industrier. Hela sågverkshistorien som är min historia. Ändå med idylliska områden som mitt kära Haga där farfar bodde. Jag är ju från Sundsvall, det är min stad. Annica pluggade i Sundsvall, Maria Herngren fick upptäcka den. Så det var underbart att skriva om Sundsvall, min stad, återupptäcka den, fantisera om vad som skulle kunna hända. Och så tidningsmiljön som ger så många tillfällen att skriva om dramatiska händelser … jag var ju uppvuxen på Dagbladet. Tidningen som en gång hette Nya Samhället.

Nu i dagarna har din och Annica Wennstams bok Arvegodset släppts. Vill du berätta kort om den?

I flera generationer har den en gång så praktfulla skärgårdsvillan på Talludden varit i Estelles familjs ägo. De vuxna sönerna med familjer kliver i land vid bryggan för att fira hennes födelsedag, eller är det för att bevaka det som de anser vara deras kommande arv. Helst vill de sälja släktegendomen. Men under alltihop ruvar hemligheter som Estelle dolt för att rädda de som hon håller kärast. När det inte går att dölja det förgångna kommer framtiden att påverkas mer än vad alla har tänkt sig. Arvegodset är den första boken om människorna på Talludden, i höst kommer nästa.”

Vill du berätta vad du skriver på just nu?

Jag är intensivt sysselsatt med två projekt. Annica och jag har skrivit relationsromanen Arvegodset, en ljudbok, som snart finns att beställa som pappersbok. Om en ganska så dysfunktionell familj på en ö i Stockholms skärgård. Den första delen i serien om Talludden. Nu skriver vi på andra delen. Sen skriver jag på en egen roman med arbetsnamnet Kärlekens uppgång och fall, en riktig feel-sad-roman!

Om du får välja mellan alla karaktärer du skrivit om, finns det någon favorit?

Finns många. Amanda Rönn så klart i våra fem Sundsvallsdeckare, Gabrielle i Frusna ögonblick, Lena i Paris Passion, Garbo i Om ni inte börjar leva gör jag slut. Men jag försöker alltid förstå och omfamna mina/våra personer i alla mina/våra böcker.

Vilket är ditt bästa råd vid skrivkramp?

Sitt inte kvar och krampa! Träna (jag har en motionscykel jag kallar Min Vita Springare), promenera så demonerna inte hinner ifatt dig, prata med en vän, fika på ett kafé och titta intensivt på allt omkring dig. Läs! Mest tror jag kroppen måste röra sig, förflytta sig, det ger energi.

Vilka råd vill du ge till ungdomar som vill bli författare?

Viktigast av allt: Läs mycket, läs allting, många olika genrer, hitta det du gillar. Jag glömmer aldrig när jag blev så förnedrad av min svensklärare på gymnasiet. Han frågade vad vi läste. Jag hade gripits så av Cronins Hattmakarens borg, inte ansedd som ”fin” litteratur, hans föraktfulla min, jag glömmer det aldrig. Försjunk i berättelserna som finns i böckerna och inse att det finns så många olika världar att upptäcka. Och att det är du som ska bestämma vad du tycker är bra läsning för dig. Läs, läs, du lär dig språk, stavning, hur böcker kan byggas upp, men främst av allt så läs för att det är så härligt att det finns så många olika världar att vara i och uppleva. Och skriv. Noveller, berättelser, brev, dagbok. Formulera det som brinner inom dig.

 

 

Hej, Tua Burlin!

Vi träffar Tua Burlin på ett café i centrala Sundsvall. Ett café med tydligt 1950-talstema, men Tua tar oss längre tillbaka i tiden än så i sin debutbok Konungens sändabud (första delen i en trilogi). Närmare bestämt till 1500-talet.

Varför just då?

- Året då boken utspelar sig är 1543, vilket är andra året för Dackefejden. Jag tänkte att det kan hjälpa läsaren att ringa in tidsepoken, säger Tua och tar en klunk av kaffet, som serveras i små blåblommiga porslinskoppar.

-Jag ville ha en period långt tillbaka i tiden där samhället inte var så uppbyggt och man inte kunde ringa polisen om det hände något farligt. De flesta läsare känner också igen Gustav Vasa som kung och jag ville ha en kung med som karaktär.

Genren som Tua skriver inom är historisk romance, och hon såg det som en lättplockad poäng att spela på de stora samhällskillnader som fanns under 1500-talet.

- Den ena parten i kärleksförhållandet är rik och högt uppsatt, den andra fattig och mer utsatt. Jag såg det som ett bra litterärt grepp att skriva om dessa skillnader, de är en del av konflikten.

Hur är det med research? Du som i vanliga fall jobbar som chef på ett fastighetsbolag, hur har du gått tillväga?

- Jag har använt sökmotorer på internet en del, och där finns mycket men inte allt. Även biblioteket har varit en bra källa och personalen på Kulturmagasinet har många gånger fått gå ned till magasinet i källaren och hämta böcker jag behöver. Som till exempel Gustav Vasas brev. 1500-talet är svårforskat, vilket är både en välsignelse och en förbannelse. Ibland har jag upptäckt motstridiga uppgifter, och då har jag helt enkelt valt det som passar berättelsen bäst. Då får jag helt enkelt tänka ”motbevisa mig” om någon tycker jag gjort fel. Det är ingen historisk avhandling jag skrivit, utan skönlitteratur, säger Tua och tar bara en kort paus för en klunk kaffe. Hennes engagemang för både skrivandet och historia märks tydligt både i det hon säger och det entusiastiska kroppsspråket när hon talar.

- Jag älskar romance och kärlekshistorier. Även om jag är krass realist i verkligheten så är jag jätteromantiker i hjärtat. En av mina största läsupplevelser är utan konkurrens Borta med vinden, och genom den har jag lärt mig mycket om amerikanska inbördeskriget. Att få uppleva historien genom fiktiva karaktärer är ett av de bästa sätten att få lära sig för mig. Jag kan inte lära mig genom att hårdplugga som i skolan, men genom att få följa levnadsöden, både verkliga och påhittade från forna tider.

Många som skriver historiskt gräver ned sig i ”äckelfaktorerna” med stank och smuts i till exempel Stockholm som fanns på den tiden, men det är inte Tua intresserad av.

- Jag skriver romance och vill att mina karaktärer ska vara rena. De får helt enkelt bada i sjöar och det fanns tvål att använda då, så det gör de. De använder till och med tandborste – även om jag inte har hittat belägg för att det fanns under denna period just i Sverige. Men de importerades från Orienten redan under 1400-talet till t ex Amsterdam som var ett handelscentrum. Då kan det ju vara sannolikt att de hade fått tag i det, kanske rest runt i Europa och sedan tillverkat själva.

Men hur är det med skrivandet då? Hur började det?

- Idén till boken kom 2014 och då började jag skriva sida efter sida. Och jag visste att ska jag skriva något är det historisk romance. Jag insåg snart att det är skillnad på att berätta något från att skriva det och dessutom hade jag en häst som tog mycket tid. Men år 2017 sålde jag hästen. Och 2018 fick jag en födelsedagspresent av en kompis; skrivhandboken Att skriva av Stephen King.

- På semestern 2018 började jag helt om från scratch. Det jag skrivit tidigare fick användas som personbeskrivningar. Från då var det också givet för mig att det skulle bli en bok. Jag är morgontrött, men den sommaren skrev jag från kl. 5 på morgonen till 22 på kvällen. Lust till skrivande räcker långt, men sedan behövs också hantverket. Jag anmälde mig till en skrivkurs. Både på plats och på distans. Det är väldigt utvecklande när man kommit över våndan att andra läser dina texter.

Vad jobbar du med nu?

- Den tredje boken om Matilda och Trond. Huvuddragen vad som ska hända vet jag, och slutscenen är skriven för att ha en egen riktning. Men vad jag ska skriva däremellan vet jag inte alltid. Huvudkaraktärernas utvecklingskurva kan jag veta, men när jag väl sätter mig ner och skriver kan det bli i samma härad men inte alls med den gestaltning som jag tänkt mig.

Gestaltning, vad är det i korta drag?

- Musik i bakgrunden, små stolar, ett kaffebord, att väva in det vi gör. Du håller i ett block och jag lyfter en kaffekopp och smuttar på kaffet för att vinna tid. Jag skriver mest på helgerna och när jag sätter mig vid skrivbordet börjar jag med att blunda och försöker spela upp scenen som en film, tänka mig in i miljön och hur karaktärerna känner. Refuseringar är väl alla aspirerande författares mardröm. Har du fått några?

- Hösten 2019 skickade jag in till förlag och fick refuseringar från alla förlag jag skickade till. Men jag fick en positiv och uppmuntrade refusering, vilket gjorde att jag ändå förstod att manuset hade något. Jag anlitade en lektör och det var guld värt, för hon var en bra kritiker också när det gällde historisk trovärdighet.

- Efter lektörsläsningen, som kom i maj 2020, skrev jag om i åtta månader och skickade in igen. Till exempel gjordes Matilda, den kvinnliga huvudkaraktären mörkare och mer sårbar. I januari 2021 skickade jag in på nytt. Det var en nervös väntan men efter några veckor kom beskedet. Förlaget Lind & Co ville ge ut boken.

Vad var din känsla då?

- Eufori!

Kan du ge några tips till den som vill bli författare?

- Det gäller att skriva på och inte fastna i research. Detaljer kan man gå tillbaka och kolla upp i efterhand för att göra det verkligt. Du kommer långt med skrivlust, men hantverket är det du måste lära dig. Det krävs sittfläsk, pannben och uthållighet för att komma i mål med en bok. Det går inte att vara objektiv när man jobbat mycket med en text, så jag rekommenderar duktiga testläsare, gärna sådana som själva skriver. Det tar åratal att skriva en bok, så för mig var det viktigt att trivas i mitt eget påhittade 1500-tal, där det finns både äventyr och passion.

Hej, Johan Jönson!

Hej! Tack för frågorna (lätta att ställa, svårare att svara på...)!

Berätta lite om dig själv och din anknytning till Sundsvalls kommun.

Jag är född 1966 och uppväxt i Njurunda och Sundsvall. Inte gått i skolan i onödan, inga universitetspoäng. Haft en mängd olika låglönejobb från sena tonåren till 2011, har sen dess levt, eller åtminstone överlevt, på min penna. Flyttade till stockholmstrakten för dryga trettio år sen. Min fru, som är från Stödebygderna, och jag har en stuga i vidunderliga Vigge och jag tillbringar så mycket tid som möjligt där, fyra, fem månader om året. Det är min favoritplats på jordklotet. Och närmare min släkt, morsan, syrran, svärmor och gamla goda vänner. Och därifrån är det också enklare att ta sig till Giffarnas hemmamatcher för att sitta där och skrika.

Vad inspirerar dig?

Allt och inget. Levd erfarenhet, egen och andras, och det läsande livet, litteratur av ALLA slag. Men. Jag behöver ingen särskild inspiration. Jag behöver arbetstid vid skrivbordet. Jag har i regel strikta arbetsrutiner och utpräglad självdisciplin. Upp tidigt om mornarna (vid femtiden), skrivbordssysslor till lunch. Därefter fysisk rörelse. Sen åter till författarlivets monotona tröskande, mestadels läsning, läsning, läsning, fram till middag. Då är arbetsdan slut...om det inte dyker upp nåt - ett minne, en formulering, ett uppslag, nånting användbart från en film jag ser, en fras jag hör, nånting diffust från musik jag lyssnar på, nånting jag läser - som jag tycker mig behöva anteckna till nästa dags skift vid skrivbordet. Om jag på kvällen ska göra en uppläsning eller nåt liknande, då träder jag förstås in i yrkesrollen för det.

Någon speciell eller speciella författare som inspirerat och inspirerar dig?

Hur många som helst. Och i olika litterära genrer. Jag tycker att det finns många, många skitbra författare (och oräkneligt många fler jag finner urusla och ointressanta). Några av mina favoriter: Inger Christensen, Verner Boström, Claude Simon, William Burroughs, Heiner Müller, Walter Benjamin, Dante Aligheri, Marguerite Duras, Lars Norén, Peter Handke, Danielle Collobert, Theodor Adorno, Siri Johansson, Bertolt Brecht, Rosmari Waldrop, Thomas Bernhard, Elfriede Jelinek, Friederike Mayröcker, Reinhard Jirgl, Thomas Kling, Edmond Jabés, Lennart Sjögren... (och jag vet inte hur många till).

Som läsare uppfattar man dina böcker som ovanligt tjocka och omfångsrika för att vara diktsamlingar. Tänker du som supergitarristen Yngvie Malmsteen? Han kommenterade sin fylliga spelstil såhär: ”Man säger att ”less is more”. Det förstår inte jag! Hur kan ”less” vara ”more”? More is more!!” Hur vill du kommentera detta?

Ha! Well, Yngwie är kanske ingen av mina favoriter (jag gillar mer långsam och repetitiv doom-metal som Disrotted och Cult of Occult och en massa annan musik, i helt andra genrer, från folkmusik och Allan Edwall till Schubert, noise och elektroniskt, som Burial). Nå. Den här frågan är apsvår att svara kort på. Men så här. Jo, flera av mina böcker är skittjocka (den senaste, ProponeisiS, på typ 2272 sidor). Varför? Ja, varför inte? kan man ju direkt replikera. Som en boklig motsvarighet till fysikens princip om energins oförstörbarhet. Som en oändlig saga berättad vid lägerelden - eller motsatsen: som ett asjobbigt tjackfyllo som oavlåtligt ansätter läsaren med frågor, utfall, inbillade sanningar och allehanda deliriska utläggningar som man liksom måste svara på. Eller som en litterär föreställning om själva den mänskliga perceptionens och varseblivningens sätt att verka genom ständiga jämförelser, avfärdanden, accepteranden och tidigare okända reaktioner - som sätter allt det tidigare kända i ett annat ljus. Som en språklig generalinventering av allt språk som riskerar att gå förlorat när språket självt övertas av maskiners erfarenhetslösa logik och allehanda tekno-lingvistiska automationer. Ja. För att det är kul och lustfyllt när det är komplicerat. För att ingen vet hur stor, omvälvande och rik världen är, det där som vi bebor och bebos av, där vi alla och återkommande säger jag, till exempel. Hur mycket liv finns det i detta? Hur oavbrutet? Hur mycket död? Vad är det som avgör vad? Ja. Att en bok kan bearbeta såna enkla frågor - som när man försöker besvara dem, visar sig veckla ut och in sig i det underbart oändliga. Liksom i sig självt. Som vilken dikt som helst.

Läser du en bok nu? I så fall vilken?

Jag läser alltid. Tio böcker i veckan. Det har jag gjort sen många år. Just nu, första veckan i mars 2022, en bok om litteratur och fotografi, en om landsbygdsfrågor, fyra fem diktböcker, en om litterär (montage)teori, en om digitala maskiner och deras politik och en experimentell memoarbok av en ungersk författare.

Vad har du lärt dig mest av när du började som författare? Att läsa eller att skriva?

Läsa. Tveklöst. Mycket läsning. Med passionerad uppmärksamhet. Många olika sorters böcker. Sen prova själv. Först försöka härma sina favoriter. Misslyckas. Göra, göra om. Misslyckas. Göra, göra om. Ändra. Stryka. Ta om. Misslyckas kapitalt. I flera år. Fortsätta. Jobba. Prova. Jobba. Prova. Jobba. Dra in på övrigt liv. Försöka försörja sig. Fortsätta. Inga garantier för nåt (utom dåligt ställt, om man inte kommer från en rik familj, och det gör man ju i regel inte).

Skriver du dina verk för hand eller på dator?

Både och. Massor av anteckningar för hand. Men mest på dator. Men jag provar ibland också att hamra på skrivmaskin. Gillar det.

Varför skriver du just dikter?

Började en gång med det, efter att i tjugoårsåldern ha upptäckt att poesi fanns i världen och då under ett par år läst igenom typ hela jävla poesihyllan på Sundsvall Stadsbibliotek, som då låg på Köpmangatan, och har fortsatt. Har väl blivit beroende, lite som alkoholism. Men. Flera av mina böcker innehåller partier av andra litterära genrer, inklusive romaner (fast inte romaner i traditionell form). Poesiböcker kan ju använda och bearbeta nästan samtliga former av skrift. Det tilltalar mig. Kanske är det därför? Jag gillar att ställa helt olika grejer mot varann och se vad som händer. Och kanske att denna form av poesi bäst svarar mot en omfattande och politiskt uppfattad erfarenhet av språk, litterära tekniker, ens egen kroppslighet, samhälleliga och historiska motsättningar - såna saker. Underbart komplexa, fyllda av liv, död och allt däremellan. Dessutom är det så att ”vanliga” romaners s.k. intriger och s.k. personporträtt nästan alltid tråkar ut mig nåt fruktansvärt (och har, menar jag, i förlängningen politiska implikationer som jag INTE önskar reproducera...men det är ett låååångt resonemang som vi får utesluta här.) 

Hur gör du när du bestämmer att en dikt/en text är färdig?

Ibland är det givet. Ibland långt därifrån. En kortare dikt med nån sorts slutknorr - ja, det ger sig självt. Ett längre textparti eller en hel bok kan vara svårare att sätta punkt för, då dessa sällan har någon särskild intrig; går alltid att modifiera ytterligare. Jag får bara bestämma mig för att boken tar slut här, så här. Med min senaste bok var det väl helt enkelt boktryckartekniken som satte stopp; det gick inte att göra en mycket tjockare bok.

Finns det någon bok som förändrat ditt liv?

Nej, ingen särskild. Det var litteratur i stort, och särskilt poesi, som förstörde mitt liv. Förlåt, förändrade.

Finns det någon bok/diktverk du önskar du att du hade skrivit? (Förutom dina egna då!)

Ja, herregud, hur många som helst! Det tar aldrig slut på författare som skriver så mycket bättre än jag. Bittert, men bara att tugga i sig. Faktum är att jag önskar kanske inte mina böcker oskrivna, dock att de vore avsevärt bättre. Men det var vad jag förmådde, när jag gjorde dem... En drömbok har jag dock kvar - att jag ska kunna åstadkomma Den Omöjliga Boken, Den Omöjliga Dikten.

Vem får läsa dina texter först?

Min förläggare, på bokförlaget (förut Gunnar, nu Lina; och då är allt färdigskrivet, ytterst lite eller inget som ändras). Skulle aldrig falla mig in att pracka på nån vän eller kollega min skit i manusform och dessutom be om respons (och min ojämförligt bättre hälft Carin läser inte alls mina böcker, än mindre kladd i manusform. Hon tycker att de verkar ointressanta och jobbiga. Och jag är ganska glad för att hon inte läser dem, är inte säkert att jag skulle ha nånstans att bo om hon gjorde det.) Är illa nog, även om jag har vant mig, att min förläggare måste läsa och förlaget sen ge ut mina osäljbara klumpar.

Du har precis fått Lars Ahlin-stipendiet. Vad betyder det för dig?

Ah, det vet jag inte än... Jag blev väldigt förvånad, överraskad och upprymd när jag blev uppringd och meddelad om det. Men jag är nog lite mallig över att på det här viset bli sammankopplad med ett så väldigt författarskap som Lars Ahlins - och med min hemstad. För, jo, det är ju alltjämt så att jag säger att jag ska åka hem när jag ska till Sundsvall, vilket jag ofta ska. Trots att jag egentligen inte är särskilt hemma nånstans, förutom vid skrivbordet - och i min frus famn, förstås.

Hej, Svenåke Boström!

Berätta lite om dig själv, din anknytning till Sundsvall och ditt skrivande.

Jag började skriva tidigt och fick ett bra kvitto i skolan (mellanstadiet) på att jag kunde berätta en historia. Jag fick underkänt på en uppsats jag tyckte att jag lyckats med riktigt bra. Anledningen till underkänt (Bc) var att min svenska-fröken sa att ”Den är så bra att den måste du har kopierat från någon bok”.

Jag är född på BB i Sundsvall (nuvarande kommunhuset) och har bott större delen av livet i Sundsvall, även om jag och min familj flyttat en del och bland annat bott i Östersund, Kumla och Pålsboda (Närke), men uppväxt på Haga och gått på Malmtorgsskolan, Kyrkskolan i Skön, Tomteskolan, Hagaskolan och Katrinelund.

Jag började min journalistkarriär som frilans på Nerikes Allehanda, jobbade senare sju år på tidningen Dagen, innan jag 1984 fick anställning på Sundsvalls Tidning. Där blev jag kvar till 2011, då jag slutade och startade eget förlag. Utgivningen på förlaget Design Sundvall och senare Cayenne förlag har i huvudsak varit koncentrerad på böcker med lokalhistoriskt innehåll. Sedan starten har vi gett ut 15 titlar (http://designsundsvall.se/). Jag jobbar kvar i förlaget som redaktör och med bokdesign, men nya ägare har tagit över. Under pandemin har vi gått på lågvarv, men i början av april utkommer fyra nya böcker med anknytning till Sundsvall och Medelpad, bland annat min nästa bok. Själv har jag skrivit sex böcker och tre häften, samt medverkat som medförfattare i ett par böcker. 

Din nästa bok är en självbiografi: Om jag varit en humla – eller Hål i huve’t på en murvel. Varför ville du skriva en självbiografi?

Anledningen var att jag tyckte att jag har mycket intressant att dela med mig av, bland annat hur livet kan ställas på ända av ett oväntat besked efter en hjärnröntgen. Men också för att jag varit med om en spännande resa i en medievärld i ständig förändring. Där en tidigare mycket lönsam bransch på några år blev en krisbransch. Bokens lektör, Elisabeth Magnusson Rune, har hjälp till att vässa storyn och skala bort det som är mindre väsentligt, men hon skriver också: ”Tack igen för att jag fått läsa din spännande livshistoria! Du har varit med om väldigt mycket och upplevt saker många bara drömmer om! Jag har lärt mig en hel del under läsningens gång också.”

Har du upplevt några skillnader med att skriva Om jag varit en humla jämfört med tidigare böcker?

Det tar mycket längre tid. Jag har bland annat varit mycket noga med att kolla med flera av dem jag skriver om att min story stämmer. På samma sätt som jag oftast gjorde som skrivande reporter.

Vad har varit mest utmanande med att skriva denna självbiografi?

Att sortera bland alla minnen och händelser.

Du har skrivit ett par historiska böcker. Var kommer ditt intresse för historia ifrån?

Jag läste massor av böcker när jag växte upp. Mamma tog med oss till biblioteket i Skönsberg varje vecka. Jag gillar historiska romaner och när jag ser på film blir det ofta filmer med verklighetsunderlag, eller dokumentärer. Blev också mycket inspirerad av min far Torstens historieintresse. När han blev sjukpensionär började han studera arkitekturhistoria vid Umeå Universitet och har bland annat skrivit en C-uppsats om Hedbergska huset på Kyrkogatan 26 i Sundsvall.

Hur ser din skrivprocess ut?

Utifrån en idé börjar jag samla bakgrundsmaterial för att ha bra med fakta och kunna göra en bra miljöbeskrivning. När jag till exempel skrev Sofia Bugges sigill letade jag bland annat i Medelpadsarkiv bland olika handlingar från 1800-talet. Till exempel försäkringsbrev som gav en bra bild av interiören i olika hem. Sedan skriver jag en synopsis, för att få struktur på arbetet. När jag skrivit klar alla kapitel läser jag igenom dem flera gånger för att se om jag har en klar och begriplig story, och för att ha bra ”cliffhangers” som avslutar varje kapitel (om det går).

Vem får läsa dina manus först?

Min sambo Katarina som är min bästa och ärligaste kritiker. Hon hjälper mig upptäcka luckor i storyn och förbättra förståelsen av texten. En ovärderlig hjälp. Sedan har jag tre, fyra andra testläsare som läser och kommenterar. När jag är extra noga, som med självbiografin, tar jag hjälp av en professionell lektör.

Har du några tips till den som vill ”skriva sitt liv”?

Börja med att gå igenom material som kan vara till hjälp. Fotoalbum, brev, vykort och andra minnen, som kan ge must åt storyn. Berätta i kronologisk ordning, men börja gärna första kapitlet med det mest dramatiska du vill berätta, för att sedan gå tillbaka till början av storyn. Som jag gör i min bok Om jag varit en humla.

Hej, Helena Eriksson!

Vem är du och varför skriver du?

Jag är uppväxt på Alnö och bor numera på Södermalm i Sundsvall. När jag inte skriver arbetar jag som sjuksköterska, men jag började min yrkesbana inom skola och barnomsorg. Mitt intresse för böcker har följt mig genom hela livet, och jag har massor av skrivböcker och dagböcker sparade sedan jag var åtta år. Efter att jag flyttade hemifrån fortsatte jag med dagboksskrivandet, men tanken på att skriva en bok har funnits där hela tiden. Hösten 2018 var det dags att ta upp det litterära skrivandet igen. Det som lockade mig var att själv få gå in i fantasins värld och skapa något som betyder något för mig.

Varför skriver du barnböcker?

Intresset för bilderböcker föddes nog under åren som barnskötare. Men att skriva barnböcker var aldrig någon självklarhet, inte förrän hösten 2018. Kanske påverkades jag också av att ha fått barn, då jag började läsa barnböcker igen. En anledning till att jag skriver barnböcker är att jag vill få barn att upptäcka det fantastiska med läsandet, så som jag har känt under min uppväxt – att uppleva andra världar, och samtidigt lära mig något om mig själv och andra. Jag vill även att barn ska upptäcka boken som medium, vilken har hård konkurrens idag. När jag var yngre tecknade jag mycket, vilket har lett till ett intresse för bilder. Det som är intressant med bilderböcker är att något händer med hela upplevelsen när bilderna tillkommer. När till exempel vissa saker inte står i texten men finns i bilden och vice versa. Det samspelet är väldigt fascinerande, men gör det också mer komplicerat än att endast skriva en bok med text. Bilderboksskapandet är verkligen en egen konstform.

Du debuterade i november 2021 med barnboken Sweet dreams, Elina! Vill du berätta lite om den?

Jag har en ämnesomsättningssjukdom som heter PKU, vilken visas genom ett blodprov som tas på alla spädbarn. Jag har länge velat skriva om mina upplevelser av att leva med en kronisk sjukdom. En jullovsmorgon hörde jag på radion om en elitidrottare med diabetes och då föddes idén om att skriva om den sjukdomen i stället. Diabetes är en sjukdom som blir alltmer vanlig, även bland barn. Dessutom fann jag inga kapitelböcker om barn med diabetes. Jag gick passande nog en skrivarutbildning just då, så det blev mitt skrivprojekt. Det hela resulterade i boken om fotbollsintresserade Elina som får diabetes. Hon är ca 9-10 år, eftersom diabetes debuterar hos många vid just den åldern. Även den som inte har diabetes kan ha behållning av boken eftersom den också handlar om livet i allmänhet. Att till exempel acceptera det som inte går att ändra och om vikten av att göra val i livet. Vägen till ett mål kan se olika ut. Men ingenting är omöjligt – bara du tror på dig själv och din egen förmåga. Läsåldern är cirka 6-11 år.

Inom kort ges även en bilderbok ut som du skrivit; Akta dig, Stina! Här samarbetade du med en illustratör. Hur var det att jobba så nära någon i ett projekt? Hur gick samarbetet till?

Det var såväl roligt och intressant, som jobbigt. Jag fick möjligheten att välja illustratör själv och valde Joanna Schmidt. Hon är en fantastisk illustratör och har jättebra idéer. Vi hade ett nära samarbete genom mailkontakt. Hon skissade och visade mig. Jag kom med synpunkter och hon gjorde ändringar om det behövdes. Vad som var jobbigt var att veta hur mycket jag fick lägga mig i bildarbetet, det är ju hennes profession. Dels var det mitt första bilderboksprojekt (när bilderna kom till upptäckte jag att viss text var tvungen att strykas, så det blev en del finslipning från min sida), dels hade jag många tankar kring bilderna då en del av historien endast skulle ske i bild. Men det hela mynnade ut i en lärorik process och ett minnesvärt samarbete.

Hur ser din skrivprocess ut?

Jag har förmånen att jobba deltid för att få tid till att skriva, så jag försöker ägna de dagarna helt åt det litterära. Jag fungerar på så vis att jag måste ha flera projekt på gång. Om jag kör fast i ett manus kan jag gå över till ett annat. På så sätt känner jag mig aldrig “värdelös” ifall det tar stopp och upplever heller inte den berömda “skrivkrampen”. Om det ändå skulle vara så att jag absolut inte får ur mig något, sätter jag mig och läser skönlitteratur eller en bok om skrivandet. Allt för att utnyttja min värdefulla tid. Om jag skulle köra fast i en idé tar jag mig en promenad, för det lösgör blockeringar som jag ibland får framför datorn. Många gånger får jag då lösningar på problemet. Jag brukar också kunna ”flödesskriva”. Det vill säga skriva på utan att tänka. Därigenom kan jag också få värdefulla idéer.

Har du några fler böcker på gång?

Till hösten kommer en till bilderbok för åldern 3-6 år, den första i en tänkt serie. Denna gång är illustratören Erika Berggren. Serien ska handla om vardagssituationer som barn kan känna igen sig i. Huvudkaraktären är en handlingskraftig och nyfiken tjej, med en lite besvärlig lillebror i släptåg. Han får inte sällan agera försöksperson under hennes upptåg. Annars skissar jag bland annat på ytterligare en kapitelbok som involverar diabetes.

Vilket är ditt bästa tips till den som vill bli barnboksförfattare?

Läs mycket barnböcker! Utgå från dig själv, så som du var när du var liten. Vad var viktigt för dig då? Hur upplevde du saker och ting? Det finns mycket bra information på nätet. Men du kan också gå en skrivarutbildning. Där får du inte bara en bra grund till ditt skrivande, utan också en chans till värdefulla kontakter. Skriv, skriv, skriv! Oavsett om det blir bra eller dåligt. För skrivandet är som så mycket annat – det kräver övning. Men även för att det ska kunna bli något överhuvudtaget!

Hej, Susanne Fellbrink!

Berätta om dig själv och ditt skrivande

Jag har alltid varit en skrivande person men har under ca trettio år mestadels skrivit text och musik till mina låtar. Men för ca tio-femton år sedan kände jag att jag ville skriva mer och längre historier så då började jag skriva allt mer hemma på kammaren. Eftersom jag har jobbat i underhållningsbranschen, bla annat som sångerska, showproducent, låtskrivare, projektledare och konsertarrangör i så många år så kände jag att jag ville dela med mig av hur det är att vara en frilansande kulturarbetare, men det tog tid att komma fram till i vilken form. Men till slut landade jag i att jag ville förlägga alla mina fiktiva deckarhistorier i de branscher som jag så väl känner till.

Varför valde du Sundsvall som scen för dina deckare?

Det kändes helt naturligt att skriva om min hemstad som jag kan nästan utan och innan. Det är ju också där jag mestadels har jobbat. Dessutom är Sundsvall en bra stad med sina höga berg och djupa dalar, en å som rinner genom staden, närheten till både hav och sjöar och en massa vackra gamla stenhus där allt kan hända och kanske redan har hänt.

Hur många delar planerar du i serien om Cilla?

Det är svårt att säga, men från början tänkte jag mig tio delar och har i nuläget kontrakt på sex böcker om Cilla Fallander. Men det hänger såklart på läsarna också om de gillar mina böcker och vill fortsätta att hänga med Cilla och alla andra karaktärer hon kommer i kontakt med. Men fantasi och idéer finns för många böcker, så vill ni läsa så skriver jag :)

Vad är roligast med att skriva inom deckargenren?

Jag gillar spänningsmomenten och att bygga upp stämningar så att läsaren hela tiden ska vilja läsa vidare. Men det är ju ganska så snälla deckare jag skriver, utan en massa blodiga detaljer. Jag är mer intresserad av att beskriva olika livsöden och att få läsaren att förstå varför det blir som det blir. Själv är jag verkligen rädd för det mesta och ser faror överallt så stoff finns det gott om. Men det som är bra med att vara författare är ju att det är jag som bestämmer hur det ska sluta.

Vill du fortsätta att skriva inom samma genre?

Ja det vill jag men jag är även intresserad av att skriva helt andra slags historier i framtiden och har redan flera olika idéer. Det är mest bara tiden som inte räcker till.

Varifrån får du inspiration?

Jag hämtar mycket inspiration från mitt eget liv och min egen karriär eftersom jag placerar berättelserna i miljöer där jag själv har jobbat, men sen tänker jag ”vad skulle ha kunnat hända”? Då börjar fantasin rulla igång. Det är alltså inga självbiografier jag skriver, som några har trott ända tills folk dör :)

Vem får läsa dina manus först?

Min redaktör. Från början hade jag några kompisar som fick testläsa, men det finns inte riktigt tid för det längre. Sen tror jag inte att de vill heller, de vill hellre läsa den färdiga boken. Dessutom kräver jag att de ska vara brutalt ärliga, annars är det ingen större vits, och det i sin tur är inte så lätt för en kompis eller släkting.

Ditt bästa tips till den som vill bli författare?

Till hösten kommer en till bilderbok för åldern 3-6 år, den första i en tänkt serie. Denna gång är illustratören Erika Berggren. Serien ska handla om vardagssituationer som barn kan känna igen sig i. Huvudkaraktären är en handlingskraftig och nyfiken tjej, med en lite besvärlig lillebror i släptåg. Han får inte sällan agera försöksperson under hennes upptåg. Annars skissar jag bland annat på ytterligare en kapitelbok som involverar diabetes.

Vilket är ditt bästa tips till den som vill bli barnboksförfattare?

Mitt allra bästa tips till den som vill skriva en bok är att börja skriva en bok. Och att inte sluta när det känns kämpigt, för det kommer det att göra. Det finns dagar när jag sitter och stirrar in i datorn och inte får fram ett enda ord, men då går det inte att ge upp. Det brukar underlätta att gå tillbaka i den text jag redan har skrivit och börja redigera, då kommer jag igång igen. Många har berättat för mig att de tycker att det går bra att skriva mellan ca 15-30 sidor, sen tar det stopp och man fattar inte hur man ska kunna skriva ca 300 sidor till. Det gäller att disponera berättelsen och inte berätta allt på en gång för att hålla läsaren nyfiken så att de vill läsa vidare. En skrivarkurs kan vara bra för att hålla lågan uppe. Där har man ju lite krav på sig att lämna in ex antal sidor till varje tillfälle vilket kan vara en bra piska. Sen är det bra att gilla att vara ensam och att ha bra sittfläsk. Och att ha familj och vänner som tycker att det är okej att man tillbringar så många timmar vid sin dator och periodvis knappt är kontaktbar.